Vår berättelse börjar under “la belle époque” (1890-1914), en period i historien som kännetecknas av de mycket rikas oförmåga att hantera den dystra verkligheten i det moderna livet, och som en konsekvens av deras reträtt till en lättsinnig, sagolik värld för sin egen existens. Genom att välja att leva utanför tid och plats, förkastade denna aristokrati verkligheten och tog därmed avstånd från den verkliga världen. Istället konstruerade denna elit ett stelt strukturerat samhälle baserat på en dominans av de svaga – vare sig de var fattiga, av det motsatta könet eller barn.
Således dömde de rika människorna enligt sociala normer som på inget sätt var kopplade till meriter. Förutom att vara baserat på en social ojämlikhet, grundades detta elitistiska system också på tron av 1800-talets obestridda värderingar. Men varför skulle de rika då bete sig på ett så arrogant, autokratiskt sätt? Skälen är komplexa, men framför allt ville detta samhälle hålla fast vid en ordnad värld som skulle stå emot modernitetens krafter.
Först och främst så ville aristokratin behålla den status de ansåg sig ha rätt till. Under en tidsålder av framsteg som hade förvandlat det som en gång var landsbygdssamhällen till moderna industrisamhällen genom oöverträffade ekonomiska, territoriella, industriella och befolkningsexpansioner, så ville aristokratin se till att deras privilegierade ställning förblev intakt. Å ena sidan så ersattes den gamla aristokratin som byggde på födelse och arv, med en ny, grundad på rikedom och ekonomisk makt. Den intensivt klassmedvetna, sedan länge etablerade aristokratin betraktade de nyrika som “vulgära”.
Å andra sidan så kände sig aristokratin också hotad av de horder av fattiga människor som lämnat landsbygden för att bemanna fabrikerna och det var på väg att utbryta klasskrig. Eliten levde isolerad från resten av samhället och ägnade sig åt alla slags privilegier, lyx och extravagans såg de som ett levande bevis på att de stod över resten av befolkningen.
För det andra så trodde de rika att eftersom den moderna civilisationen gick mot en oundviklig kollaps på grund av samhällets moraliska försämring så var de skyldiga att föregå med ett gott exempel. De betraktade de fattiga som “degenererade”, eftersom de var underlägsna, inte kunde kontrollera sina djurliknande passioner, och som, om de inte hölls på plats, skulle de åstadkomma en universell, moralisk ruin. Det bästa sättet, trodde de, för att behålla kontrollen, var att i allmänhetens ögon leva efter en mycket strikt och stel uppförandekod.
Det viktigaste var att de “satte upp en enad front” så att det olämpliga beteendet av överklassen inte skulle avslöjas för de lägre klasserna. Striktheten upprätthölls på alla plan, oavsett vad som verkligen pågick under ytan. Framför allt så fick man inte visa några känslor. För att behålla kontrollen var alltså moralen auktoritär och tabubelagd.
Även om de rika i alla mäktiga land såg sig själva som rättmätiga ledare, på grund av sin position, och att de hade rätt att leva ett liv med fritid och en extravagant konsumtion, så definierade deras nationaliteter för dem vilken typ av livsstil de skulle eftersträva. Till exempel så levde den franska eliten sina liv i jakten på skönhet och kultur, för trots allt så var Paris världens modehuvudstad. Eftersom de tänkte på sig själva som civilisationens ledande leverantörer, så krävde fransmännen en högsta grad av förfining i allt som de upplevde – vackra kvinnor, god mat, haute couture och alla de sköna konsterna. Deras dagar spenderades i lyxig prakt och de gick till fina restauranger, häst loppen och teatern för att bli sedda av resten av samhället.
Den brittiska eliten, å andra sidan, var för puritanska för att fokusera sina liv på en sensuell njutning. Istället var engelsmännen intresserade av att utöka sin dominans genom det brittiska imperiet. Under denna tid i historien så sträckte sig deras herravälde till över en fjärdedel av jorden och jordens befolkning. England koloniserade Kanada, Australien, Indien samt mycket av Afrika och Asien.
I USA så var amerikanerna upptagna av att tjäna pengar. Efter inbördeskriget så fokuserade Amerika på att expandera till väst och bygga upp infrastrukturen för hela landet, och stora förmögenheter skapades. Men i brist på aristokrati såg rika amerikaner till Europa för att gifta bort sina döttrar till de högsta tillgängliga titlarna. Många unga amerikanska kvinnor skickades till Europa för att socialt validera sina föräldrars förmögenheter.
Tyskland, som nyligen hade blivit en enad nation, fokuserade sin arbetskraft och sitt kapital på att bli det mest tekniskt avancerade landet i världen. Vad Tyskland saknade var andra nationers erkännande av deras storhet, och därför var dess reaktion att visa upp hur kapabla de var. I slutändan så skulle Tysklands behov av validering bli en av orsakerna till det första världskriget.
Det fanns många krafter som försökte undergräva elitens makt över regeringen. Faktum är att den kanske mest våldsamma av dessa krafter var anarkiströrelsen. Anarkisterna föreställde sig ett statslöst samhälle där människor skulle vara fria att vara goda som Gud hade för avsikt att de skulle vara, och anarkisterna ville göra sig av med regeringen, med lagar och med äganderätten till egendom, roten till allt ont.
Anarkisterna trodde att när egendom väl hade utrotats skulle ingen människa leva på någon annans arbete och då skulle den mänskliga naturen ta över för att skapa rättvisa. Statens roll skulle ersättas av frivilligt samarbete mellan individer och skapa en allmän välfärd. För anarkisterna kunde endast ett revolutionärt störtande av de existerande systemen åstadkomma ett nytt samhälle. Följaktligen så mördades mellan 1890 och 1914 sex statsöverhuvuden av anarkister.
Eftersom anarkisterna ville förstöra varje aspekt av det vanliga livet – flaggan, den juridiska familjen, äktenskapet, kyrkan, röstsystemet och lagarna – så blev de allas fiender. Dessutom så agerade anarkister på det hela taget som enskilda individer helt på egen hand. Många revolutionärer började dock inse att om de skulle bli framgångsrika så måste de organisera sig bättre. För att skapa en mer samlad ansträngning som skulle stimulera andra i kampen mot de privilegierade, så började många av anarkisterna att ta sig in i fackföreningar där de kunde bli mer effektiva genom att utbilda andra och styra dem att strejka mot kapitalisterna.
Många av dessa anarkister förvandlade sig själva till arbetarledare som började skapa klassmedvetande, och med det så började klasskrigföringen. Som en följd av detta ställdes de rika och de fattiga mot varandra under “la belle époque”, även om de förra inte ville ta itu med denna obekväma verklighet som de senare presenterade – långa arbetsdagar, låg lön, dålig mat och sjukdomar.
Ytterligare en annan typ av revolutionärer, om än icke-våldsamma sådana, var konstnärer och intellektuella som genom att utmana och ifrågasätta makthavarnas värderingar arbetade för sinnets befrielse. Dessa “uppkomlingar” gjorde uppror mot en konservativ världsbild som inte ville acceptera eller anpassa sig till de nya vetenskapliga upptäckterna och tekniska uppfinningarna som förändrade samhället. Istället för att erkänna att deras värderingar och livsstilar var tvungna att utvecklas för att möta den nya tidens utmaningar, så omfamnade den traditionsbundna eliten mycket stela beteenden som saknade all autenticitet.
I grund och botten var det enda som eliten brydde sig om var att hålla uppe skenet och inte visa upp sina egna “synder” . I Wien avslöjade Sigmund Freuds skrifter hur förtryckande dessa beteendekoder var, vilket ofta ledde till att många förträngde sina känslor och därigenom orsakade det alla typer av känslomässig oro och psykisk ohälsa.
På samma sätt så antog konstnärliga organisationer stela konventioner som reglerade konsten med mycket stark hand. Liksom samhället i stort betonade konstnärliga kritiker och akademiledamöter oflexibla, strikta regler för alla typer av originella personliga uttryck. Till exempel så var målare tvungna att följa dogmatiska riktlinjer om vad som var det “korrekta” sättet att måla och att hålla sig till det “rätta” ämnet som påtvingades dem av lärare och konstkännare som inte ville vika sig. Med andra ord så var konstetablissemanget mer intresserade av hur väl konstnärer skulle följa de påtvingade reglerna snarare än att tillåta en kreativ frihet.
Om konstnärer valde att inte följa dessa kriterier, så blev dessa målare inte bara avvisade utan hånades för att de bröt med traditionen. Trots denna utfrysning så var många konstnärer trogna sin övertygelse och eftersträvade sina egna visioner även om det innebar en förvisning från konstvärldens eftertraktade acceptans. Genom att istället välja att förmedla en inre känsla, vare sig den är emotionell eller andlig, vägrade många moderna konstnärer att acceptera det som definierades som “vackert” och vände sig till en mer ärlig, personlig skildring av deras uppfattning om det moderna livet.
Precis som konstnärer och intellektuella gjorde uppror mot vad som var acceptabelt, så vägrade också upplysta kvinnor att följa de gamla reglerna. Vid den här tiden så var en kvinna, en dekorativ egendom och sattes på en piedestal för att dyrkas. Hennes roll var att driva en mans hem och fostra hans barn. Om hon var rik, tog hon emot hans gäster och anställde och sparkade hans tjänare; om hon var fattig så lagade hon hans mat och stoppade hans strumpor.
Moderna kvinnor förkastade de roller och gränser som hade skapats av de auktoritära. Kvinnor som önskade att ha sin egen identitet och kontroll över sina liv organiserade sig för att vinna sina medborgerliga rättigheter och rösträtt. Suffragetterna, som de kallades, kämpade för social och ekonomisk jämställdhet mellan könen och rätten att utvecklas som de såg lämpligt. Deras första militanta handlingar var att avbryta politiska möten, men sedan blev de ännu mer aggressiva.
I England så förstörde en av suffragetterna en Venusmålning av Velazquez på National Gallery; Emily Davison kastade sig framför en kapplöpningshäst; andra begick mordbrand och slet kläderna av ministrar. Många av suffragetterna som omhändertogs hungerstrejkade och tvångsmatades därför genom munnen och ändtarmen. Dessa handlingar på båda sidor kan bara förklaras som ett passionerat uppsving av en uppdämd frustration.
En annan faktor som oundvikligen förstörde “la belle époque” var framsteg. Många av de uppfinningar som kom till under denna period var ursprungligen endast överkomliga för de allra rikaste. Ett exempel på detta var bilen, som uppfanns i Tyskland och blev en leksak för de mycket rika. Med tiden så skulle denna maskin ge massorna rörlighet under 1900-talet. Som en konsekvens hade teknik och maskiner en befriande kraft i samhället när de väl blir tillgängliga för alla. Dessutom skapade teknologin nya ekonomiska och utbildningsmässiga möjligheter för alla.
Före slutet av 1800-talet så hade de organiserade organen av män som skötte världens angelägenheter – parlament, byråkratier, kyrkor, skrån och företag – till största delen varit angelägna om att bevara status quo för makthavarna. Men i och med teknikens tillkomst så ändrade industriella forskningslaboratorier på detta villkor eftersom deras funktion var att skapa innovation. Tekniska framsteg förde med sig sociala förändringar, särskilt möjligheter för massorna genom utbildning, industri och handel. I Tyskland, till exempel, så etablerade färgtillverkarna forskningslaboratorier, ibland med hjälp av regeringen som också främjade universitetsutbildning som i sin tur skulle ge branschen ny talanger. På så sätt blev tekniken en agent för att utjämna villkoren för samhället i stort. Så småningom fråntogs eliten sin makt över resten av samhället.
Slutligen så fick “la belle époque” sitt slut med första världskrigets utbrott, som med tidens tekniska framsteg hade tillämpats på konstruktionen av destruktiva vapen som skulle ta livet av mer än tio miljoner människor och helt omforma Europas karta. Medan det på ytan verkade som om “la belle époque” var en period definierad av harmoni, fred och hopp, så fanns det i själva verket en hel del spänning gömd under ytan av lugn, orsakad av nationalism, kolonialism och en rad allianser mellan europeiska nationer. Även om nationalismen hade fört människor tillsammans genom att skapa en nationell identitet, gav den också upphov till konkurrens mellan nationer och en känsla av överlägsenhet. Medan kolonialismen hade öppnat världens marknader för Europa, skapade den samtidigt en känsla av förbittring och bitterhet mellan konkurrerande nationer.
Slutligen skulle nationalism och kolonialism få många europeiska nationer att skapa allianser sinsemellan. När ärkehertig Ferdinand mördades i Sarajevo av en grupp serbiska terrorister var det för sent. Även om Kaiser Wilhelm och kung George V var första kusiner, så kunde de inte stoppa kriget eftersom den förra hade undertecknat ett fördrag med det österrikisk-ungerska riket och den senare med Ryssland. Den gamla elitens ordning mötte sitt sista slag när unga från alla klasser dog sida vid sida i skyttegravarna under första världskriget. Till slut var döden den stora utjämnaren.